En sockersöt familj bestående av mamma (Jennifer Garner), pappa (Jeff Hephner) och dotter (Carly) ska fira dotterns födelsedagskalas som blir ändrat på grund av en av klasskamraternas vidriga överklassmorsa Peg (Pell James). Familjen går istället till ett nöjesfält där pappa och dotter blir nermejat i en drive by-skjutning av ett klichéartat latinogäng du definitivt har sett förut. Pappan hade tänkt att vara med på ett rån mot en drogkartell (bara detta är så dumt att jag inte vet vad) men ångrade sig. Men att han ens VÅGADE tänka tanken att råna bossen Diego Garcia (en Juan Pablo Raba i stort behov av laxermedel) skall han få sota för. Mamma Riley North (en provocerande usel Jennifer Garner) identifierar gärningsmännen men inblandade poliser och domare är korrupta vilket resulterar i att gärningsmännen släpps fria. Riley försvinner i fem år för att planera sin gruvliga hämnd…

Det är ett mysterium att denna film fick se dagens ljus, någon har definitivt gått den klassiska sängvägen för måttet av uselhet är så hög att det inte ens går att skratta åt eländet. Sämst är manuset som är skrivet av snubben bakom London has fallen (säger väl allt), Chad St John. Det är en övertydlighet som idiotförklarar åskådaren och bär ett mått av pedagogik som direkt taget ur förskolan. Jag har faktiskt svårt att beskriva hur dåligt det är men hade jag varit lärare i manusförfattande hade Peppermint varit det exempel jag hade använt i hur man INTE skriver. Ingen stil, ingen originalitet och en röra större än Sveriges nuvarande regering. Kanske försökte regissören Pierre Morel göra en parodi på actionfilmer från 80 och 90-talet i all hemlighet men det misslyckas han kapitalt med. Man lyckas även pricka in varenda stereotyp som finns om latinska skurkar och det är på en rasistisk nivå som Trump supporters kommer gotta sig i och säga ”HA, där ser ni!”.

Garner kunde slåss när det begav sig i tv-serien Alias men här hånskrattar jag åt slagsmålsscenerna då det är orimligt stelt, långsamt och tafatt. Ljudet från pistolerna, hur det hålls i pistolerna, hur dumt det är att vända bort blicken från en kartellboss när du siktar en pickadoll mot honom och att färgen på blodet som skvätter från en skurks huvud är neonrosa är bisarrt dåligt. De exekutiva producenterna borde kanske övervakat processen lite tydligare eller varit med i klipprummet för någon borde stå till svars för denna smörja. Sedan har vi skådespeleriet och för er som är bekant med mina recensioner är det tillsammans med manus vad som gör en bra film i mitt tycke. Om ni inte redan har listat ut det så är skådespeleriet ett skämt. Jennifer Garner är en medelmåttig skådespelare (bättre än sin exmake Affleck i alla fall) men här vet jag inte vad hon sysslar med. Ett överspelande och grinande som får självaste Helena Bergström att framstå som en isbit i sitt skådespelande. I en scen på slutet haltar Garner fram på ett sätt som får Jack Nicholsons haltande gång i The Shining att se ut som en modell på catwalken under New York fashion week.

Att jag ens bevärdigar denna smörja ett betyg överhuvudtaget är en (!) rolig scen när överklassmorsan får vad hon förtjänar. Men det är 1 minut av 101 minuters speltid. Peppermint är ett haveri av episka proportioner och om jag någonsin skulle hamna i en tortyrliknande situation hade hot om att upprepat bli tvingad att se på denna skit, fått mig att berätta sanningen på tre röda. Nästan så att jag vill rekommendera folk att se eländet bara för att ha någon att sitta och förfäras tillsammans med. Tacksam för tips på hur jag skall få tillbaka de 100 av filmens 101 minuter som jag slösade mitt liv på.

Peppermint har biopremiär den 21 september